JOHN LOCKE?!

Mitt bästa fyllesms: jag relaterar för mycket till Locke i Lost.

Det är bara delvis sant. Det var en kväll när jag typ började tro på det ockulta och gud för att en snubbe jag var lite kär i var ihop med en annan person som jag kände och så typ var det typ värsta slumpen allting och jag ba: asså detta e som i, typ, lost?! Så drack jag mer öl och dansade fastän jag var John Locke.
Snipp snapp snut tiden går och jag relaterar inte så mycket till John Locke, för jag vill inte för han är så jävla dryg. Alla i Lost är ju dryga förutom Hurley och Charlie. DE E VA PRESSEN AV O VA PÅ EN Ö GJÖR MED EN!

Med vänliga hälsningar från,
"alternativ internetpoet_91" "

RIGSHOSPITALET - RESUMÉ

TIME HAS GONE BY

Rigshospitalet är nu officiellt ett arkiv där mina sparade synder ska få samla intranätsdamm medan jag arbetar med att bli äldre. Kanske kommer jag i framtiden att läsa ur arkivet och skratta gott. Kanske kommer jag i framtiden att provoceras av det jag läser och utöva näthat mot mitt yngre jag. Jag tackar mig själv för gott samarbete och ber om överseende med allt. Det får jag. Överseende alltså. Men också ett glas vin, för att fira. Fast inte förrän i kväll. Det förstår väl alla

En dikt om en man

Det finns en man. Eller, det finns ju många män. Män, män, män många män. Det finns en manlig man, det finns manliga män. Det finns en person som jag ogillar. Om jag inte varit så nervösmedveten skulle jag ha skrivit Hatar. En person som jag Hatar. Men då skulle jag få rikspolisstyrelsen och kungahuset på mig. Här är en dikt om personen jag ogillar (hatar).

Hej du! Vad görs?
jag frågar för att jag törs
hade du varit närmre hade jag aktat mitt skinn
för jag vet att du brukar ta dig in
i kvinnors hem
och klubba dem
för du hatar alla
som vi brukar kalla
vaginabärare
Jag undrar: varför är du inte fängslad, din snuskiga fan?
hur kan du röra dig fritt under dan
för att sedan, när kvällen kommer
plocka fram grusbomber
och kasta på din tacka
som du gifter dig med och fortsätter tracka
sen vill du att hon ska vara glad
för att hon får ta del av din depraverade existens
Charile Sheen, du är jobbigare än mens

OBS: läs inte följande om du vill fortsätta tro att jag kan skriva ett aggressivt/känslomässigt inlägg utan versaler och för många utropstecken:
Watch out gurls, this fresh guy will kick your ass! MEN ALLVARLIGT; CHARILE SHEEN DU ÄR HELT OTROLIGT STÖRD!!!!!!!!!!!!! DU ÄR ELAK!!!!! DU MÅSTE FÅ HJÄLP!!!!!! LÄMNA VÄRLDEN I FRED1!!!!!!!!!

//Tjejen_utropstekken_91@moahanssonproductions.se

Fulpeak

Idag gick jag till en frisör. Jag har nu en otroligt ful frisyr.

Jag chansade och gick in på en salong, och eftersom jag är feg vågade jag inte gå ut när jag såg plastblommorna, hundmaten och järnspeglarna.
Jag: Hallå?
Tant (tittar fram från nedre våningen): Ja?
Jag: Eh, har ni någon drop in-tid?
Tant: Nu?
Jag: Aa...Ja...
Tant (ropar nedåt): Sessan! Vi har en kund.

Sessan frågar hur jag vill se ut, jag förklarar hur jag vill ha mitt hår. Ungefär så här:

Sessan säger att vi är överens. Hon tvättar mitt hår i den enda tvättstolen. Schampo- och balsambehållarna ser exakt ut som senap- och ketchupbehållare. Jag mår dåligt. Det kommer in en till tant. Tanten ska göra sig påskfin, hon har med sig mat. Hunden Frasse ligger på golvet och har samma frisyr som ägartanterna, alltså blont taggigt. Kundtanten känner ägartanten och de småpratar medan kundtanten äter en väldigt stor macka. Jag sitter tyst medan Sessan klipper mitt hår. Kundtanten säger "mycket jobb måste det vara nu, när alla vill bli påskfina" ägartanten säger "ja, men alla ser ändå likadana ut...men det kan väl vara kul". Kundtanten säger "jag samlar smulorna här", och ägartanten svarar "då kan du slänga dom sen". Hunden Frasse äter mat.
Mitt hår bli kortare och kortare, trots att det första jag sa var att jag håller på att spara ut det och att Sessan därför endast bör klippa ur håret, inte klippa av håret. "Man undrar ju hur länge det där äktenskapet håller, Laila Bagges" säger kundtanten som läser en skvallertidning. "Ja, det är ju tråkigt när äktenskap tar slut" säger ägartanten. Sessan klipper mitt hår ännu mer. Ägartanten sätter sig i tvättstolen och vilar medan kundtanten sitter under en värmemaskin. Ägartanten pratar om Sessan med den andra ägartanten. De säger att hon är bra. De säger också att "så där kort hår är ju inne nu igen". Jag säger ingenting. Sessan plattar mitt hår och använder många produkter, hon frågar igen hur jag vill ha mitt hår. Jag säger att det är bra som det är nu.
"Nu är det klart!" Säger Sessan, "Hur känns det?". Jag ler obehagligt, "jättebra, verkligen" säger jag och vill sticka en kniv i min halspulsåder. Detta är vad jag ser i spegeln:
Sessan, om du läser detta: förlåt. Det är givetvis inte ditt fel att jag nu ser ut som en rysk skolpojke/en pervers, medelålders, metrosexuell man.
Jag borde ha varit tydligare med vilken frisyr jag ville ha.

Sagan om den sämsta bussresan

Igår var det lördag, jag skulle bege mig till Felicia. Det regnade. Det var också mörkt. Jag var på väg mot vad som skulle komma att bli den sämsta bussresan, men det visste jag inte när jag lämnade mitt hem.

Jag skulle ha sett tecknen!

Redan vid porten var något fel - låsmekanismen var bortskruvad. I panik ringde jag Matilda och beskrev situationen. "Jag är inlåst" sa jag. Tänkte jag. På min innergård. Mest troligt tillsammans med en psykotisk mördare. "Du kan gå ut genom den högra porten" sa Matilda. Jag gick ut.
När jag skulle korsa vägen höll jag på att bli överkörd. Jag ville räcka långfingret i hatisk gest, men gjorde det inte eftersom jag är en mes (samt lever på 2000-talet) Jag kom fram till busshållplatsen, sju minuter till avgång. Jag antog min mest bistra uppsyn och satte på musik. En bit bort såg jag en grupp män. En grupp män, alla klädda i cowboyhattar och scarfs. De firade någon slags mansmöhippa, de sjöng. Jag stirrade på dom med dödens blick. "KISSEPAUS, KISSEPAUS, KISSEPAUS" sjöng cowboymännen. Jag knep ihop min mun till ett surt streck. Männen dansade. Bussen var tio minuter sen. "KISSEPAUS KISSEPAUS, KISSEPAUS" sjöng männen med jämna mellanrum. De var många, kanske femton stycken, i bussen tog de upp all plats och jag och mina gelikar fick tränga oss i gången. Jag var oerhört sur. Varje gång bussen stannade skrek männen "KISSEPAUS, KISSEPAUS, KISSEPAUS" och varje gång bussen startade skrek de "YIIIIHAAAA".
Jag trodde att jag för första gången i mitt liv skulle få ett offentligt utbrott, jag såg framför mig hur mitt ansikte rödtonades och hur mina händer började skaka. Jag såg för mitt inre hur jag vände mig mot mansgruppen och skrek "KÄFTEN! KÄFTEN! KÄFTEN! HÅLL KÄFTEN!!" jag tänkte mig att männen tystnade och sa "ursäkta". Det hände inte. Med rosiga kinder och krampaktigt knutna nävar lämnade jag bussen och gav en blick av medlidande till en rädd individ som satt bredvid en av de fullaste YIHAAAA-skrikande männen.
Bussresan fick 2 av samtliga 200 poäng, och benämns idag som en av de sämsta bussresorna i historien*.

*Källa saknas

Misslyckande: medstopreklamen

Nu lever jag i ett land där apoteket privatiserats. Denna privatisering får förstås konsekvenser. Alltså i form av en medstopreklam.
Låt mig återge den:
Apoteksman: Oj, det var en förkyld liten flicka
Barn: Men lol min könsidentitet är inte relevant.
Apoteksman: (sätter sig ner och börjar göra en sketch med en medicinförpackning) "Herr nezeril", sjunger han.
Barn: men för helvete...(går iväg)
Suzanne Reuter: Vad kul att apoteket nu är privatiserat! Jag skulle vilja ha alvedon.
Apoteksman: Javisst!
Suzanne Reuter: Och en sån där Herr Nezeril också.
Apoteksman: Oki
Suzanne Reuter går utan att betala.

Jag känner ett visst förakt inför denna reklam, och jag undrar: varför betalar inte Suzanne? Behöver en inte göra det på medstop? Får vi nu medicin gratis? Jag undrar också: vem skrev skämtet? Var det ens ett skämt? Varför tar inte Medstop skämt på allvar, utan skämmer ut sig med "herr nezeril"-skämt?

Trots den bristfälliga informationen från Medstops sida får de bra recensioner i bland annat "Dagens Apotek"
http://www.dagensmedicin.se/dagensapotek/redaktoren/2010/01/08/medstop-favorit-i-race-til/index.xml

Klart apotekslut! ha-ha-ha!

Aw, vad töt!

HEJSAN!!
Idag var jag på stan, så här kommer följaktligen en riktigt cRaZy anekdot, samt en observation.

ANEKDOT:
Jag var på tiger (min favvoaffär, en kan hitta vaaeesomhelst, alltid för 10:- eller 20:-, bloody brilliant) Jag hittade en rosa plastblomma som jag plockade på mig. När jag ställde mig i kön kom en tant. Hon tittade på mig och på min plastblomma och utbrast:
-aaaaw va töt
Jag stod stilla och log och hoppades att hon skulle sluta prata med mig för jag lyssnade ju på musik och jag ville ju inte konversera med någon mer än vad som var absolut nödvändigt. Tantens tantkompis anlände, nickade och sa:
-jaa, jag håller med, töt
Jag stod blixtstilla och önskade att de psykadeliska gammrävarna skulle förstå att jag inte ville prata. Jag harklade mig och log och nickade. Tant nummer ett log då och sa slutligen
-töt
Jag undrar: var tanterna ironiska? Förstår gamla människor ens ironi? Varför kallade tanten mig/en plastblomma för "töt" om det inte var ett skämt? Vad skulle det ha varit för skämt i så fall? Jävligt taskigt för att vara en 100årig stofil-skämt skulle det ha varit i så fall!! Tyckte de helt enkelt att blomman var SÖT men ville verka mysiga och sa TÖT? För vafan, säg inte TÖT! Det är inte okej!

BETEENDEOBSERVATION:
Jag tänkte på en annan sak när jag var på stan, och det var att jag inte kan hantera folk som vill ge mig lappar. Jag tar alltid emot deras smutsiga propaganda. När jag just flyttat hit sa jag till och med "tack" när jag fick en lapp, bara för att jag var ovan. CHILDREN OF GOD, I'LL COLLECT YOUR LI'ÖL NOTES tänkte jag och log uppmuntrande mot alla lapputdelare. Med tiden insåg jag att jag inte fick lappar för att jag verkade perfekt för ett hemligt uppdrag, utan helt enkelt för att jag är en organism. Då slutade jag säga tack. Men jag tar fortfarande emot lappar och alla min fickor är fyllda med reklam för...kött...och...scientologerna. Idag när jag fick en lapp som som beskrev hur jag skulle få ETT BÄTTRE LIV BÄTTRE RELATIONER kom jag på mig själv med att:
-ta emot lappen
-knyckla ihop den på ett lagom aggressivt vis
-fnysa arrogant
-stirra på mötande personer i hopp om bekräftelse
Nästa steg kan vara att negligera lapputdelarna...men utvecklingen måste få ta sin tid.

För att sluta cirkeln ger jag er här ett klipp ur en av mina absoluta favoritserier "peep show". Mark Corrigan; http://www.youtube.com/watch?v=FpSExiqTxbE

Sagan om den sämsta utflykten

Idag vaknade jag vid tio. När jag ätit frukost bestämde jag mig för att göra en utflykt. Solen såg ut att skina och jag kände mig exalterad, äntligen är det vår! Skrek jag.

Det som följde efter att jag gått ut genom dörren var den sämsta utflykten i världshistorien*.

Jag cyklade till ett café för att köpa kaffe för mina nyfunna tior. Jag köpte kaffe och tänkte ta med mig det ut till havet. Jag cyklade. Långt. Ja, det var långt till havet denna gång, och kallt. Jättekallt. När jag kom fram ställde jag min cykel vid gångbanan och började spatsera ut mot havet. Kaffet hade jag haft i min cykelkorg, och det hade spillts ut över mig väska. Helvetetsfan, tänkte jag, men blickade ändå ut mot havet med glimten i ögat. Min plan var att jag skulle sätta mig någonstans, dricka kaffe och titta poetiskt ut mot havet. Tyvärr fanns det inga bänkar någonstans, och marken var täckt med snö. Efter tio minuters strosande över vidderna fann jag en smutsig parkbänk där jag slog mig ner. När jag satt mig insåg jag att solen inte längre lyste, och att mitt kaffe hunnit bli ljummet. Jag försökte hålla upp en fasad och log falskt medan jag sippade på det snuskiga kaffet. Jag frös. Jag blev sur. Jag gick tillbaka till min cykel. Jag blev arg. Alla människor var i vägen, akta er, era as! Tänkte jag medan jag cyklade. Jag såg en äcklig kråka med långa, svarta, flottiga fjädrar. Jag blev ännu argare. Min cykel började krångla, den rosslade och var svår att trampa på. Det blåste isvind i mitt ansikte. Så såg jag något som gjorde mig fruktansvärt arg. En kille med en liten råtta i koppel. En liten råttchihuahua. I militärväst. Jag kände mig så kränkt att jag knappt kunde fortsätta.
Tillslut tog jag mig hem, jag frös och hade fått ont i huvudet. När jag senare utvärderade min utflykt gav jag den 0.5 tummar upp, av samtliga 200.

*källa saknas

Dagens hatkärlek: gamla

Jag har en väldigt komplex relation till alla i åldersgruppen 70-90 år. Det kan bero på att jag aldrig haft gamlingar i släkten, eller så beror det på att de flesta gamla är ganska suspekta. Idag skulle jag köpa pengar till mobilen, och till min glädje fann jag en kort kö. Just när jag skulle inhandla min vara tassade en gammal tant fram till kassörskan "jou, du, jag köpte denna skinka va...den skulle kosta sjuttiofyraånitti, men sen kollade jag på kvittot va...å här står det att den kostade åttio kronor." Den gamla tanten höll fram en ådrig och skakig hand med ett kvitto och smackade bistert. Jag log ett psykotiskt leende eftersom jag direkt insåg att den korta kön just blivit den längsta kön i världen. Kassörskan log ett lika psykotiskt leende och sa "den hela skinkan? jag tror att den ska kosta åttio kronor". Tanten: "neä...sjuttiofyraånitti..." Kassörskan vidhöll sitt obehagliga leende och tog upp telefonen. Jag stirrade ut i luften och försökte att inte skrika "BORT! BORT! GÅ HÄRIFRÅN SNÅLA KÄRRING!!". Tanten smackade ännu mer och rättade till sin vita, luddiga hatt. Efter fem minuters överläggning via telefon sa kassörskan "den hela skinkan kostar åttio kronor". Tanten stirrade på sitt kvitto och såg misstänksam ut. Då slog det till -gamlingkärleken. Jag tittade på tanten och tänkte "men älskling, du vill ju bara ha dina fem kronor, varför är välden så orättvis och ful? Varför kan de inte bara ge dig rätt? Så att du kan få din femkrona och vara glad?" Men innan jag själv hunnit brusa upp och skrika "GE NA FEMKRONAN, HÄXA!" till kassörskan öppnade en annan kassa och jag förflyttade mig dit. Bakom mig hörde jag tantens envisa argument "den skulle kosta sjuttiofyraånitti...inte åttio...va..." Jag gick från coop med en tår i ögat och en obeveklig känsla av hatkärlek.

Mvh,
Moa

We are the knights who say "WHO'S SEXIST?"

År 1964 föddes ett litet barn i Katrineholm, föga anade barnet att könsorganet han tilldelats av självaste Herren Gud skulle bana väg för enorm succé. Det lilla barnet blev tilldelat namnet Robert.
Några år senare, den 23 april 1991, föddes det vackra barnet Moa Lundqvist. Aldrig hade världen sett något så fantastiskt! Profeter spådde hennes direkta framgång! Men plötsligt kom insikten över dem -Inte kan detta barn spås framgång! Hon är född med äggstockar! Profeten Man McMans ansikte förvreds i en knasig min, -vad tänkte vi bröder, en framgångsfull äggstocksmänniska? Alla femtiotre profeter skrattade åt sitt fåniga misstag. -Äggstockar..! Skrattade Mans du Man medan han smekte Man McMans mustasch, aldrig ska vi påstå något så löjligt igen.
Samma år som Moa föddes gick Robert med i vad som skulle komma att bli "Sveriges kanske bästa humorgrupp". Robert och hans mansvänner döpte gruppen till "Killinggänget".
Moa växte upp och fick i sina tidiga tonår ta del av det humoristiska utbud som bjöds hennes outvecklade hjärna, -Var får de allt ifrån? skrekskrattade Moa och hennes vänner åt Killinggängets upptåg, -aldrig att vi skulle kunna komma på något så fantastiskt! Jisses vad de stojar! Vännerna funderade aldrig, inte för en sekund, över varför alla på tv och främst alla som skojsade var födda med testiklar. Och varför skulle de ha funderat? Svaret fanns ju där hela tiden! Men det var inte förrän år 2009 som Killinggängets Översteget skulle ta steget och berätta, verkligen berätta, för alla i landet varför majoriteten av alla humoristiska individer är födda med penis och pung.
Det var den 28 november som Moa fick ta del av berättelsen om HumorVärlden. Hon kom hem till åsynen av en sprillans fräsch Sydsvenska på bordet, och framsidan pryddes av budskapet om intervjun med Robert Gustafsson på sida nummer sex i del B av tidningen. Moa öppnade intresserat tidningen och medan hon förtärde ett giftbesprutat äpple vid namn Royal Gala vandrade hennes kvinnoögon över texten i intervjun. Hon stannade upp.
Den sjunde frågan löd "Vad skulle det innebära om en kvinna ingick i Killinggänget?" Och Roberts svar:
"Ingen aning. Jag tror inte hon skulle bli så långvarig. Hon skulle säga tack och hej. Vi har en massa interna spelregler som är så etablerade och... genuint manliga. Då menar jag inte hockey-och-bastu-snack. Vi är rätt så kvinnliga, men med manliga förtecken. Vi pratar mycket känslor. Vi är öppna och ärliga och rätt så raka och hårda. Produktionsinriktade."

LÅT MIG BRYTA IN HÄR. SAGAN ÄR SLUT OCH VERKLIGHETEN KRÄVER SITT UTRYMME. ROBERT, VAD SÄGER DU?! VAD I HEVETE SÄGER DU ROBERT? Robert säger att en kvinna inte skulle vilja vara med i Killinggänget, efter som de är genuint manliga. De är dock inte manliga på det vis att de snackar bastusnack (som förövrigt är vad? "...öööh jag satte på nå brud häromdan" eller? säg mig vad är bastusnack?) Killinggänget är KVINNLIGA men med MANLIGA förtecken (?) Är det bara jag som misstänker att Robert inte har en jevla aning om vad han snackar om? Snälla Mr. Gustafsson definera Manligt och Kvinnligt åt mig.
Vidare i intervjun finner jag följande citat:
"Det skulle bli konstigt med en tjej och fem killar. Om hon inte var chef, då skulle det funka! Då kan man gå hem och säga "jävla subba till major, den där Greta Lövkvist", och så ha den distansen där som en säkerhetsventil."

Jaha Robert! Så en kvinna som chef, någon som vaktar småpojkarna, som givetvis INTE skämtar men som bossar och är den ansvarstagande och tråkiga subban, DET skulle ni kunna tänka er, vad bra! En säkerhetsventil till den obehagliga kvinna som äntrat er borg av testosteron. (ROBERT, DU ÄR 44 ÅR!)

Intervjun går vidare, och på frågan "Något måste det ju vara som gör att humor, tydligen, förväntas i första hand från män. Vad?" Svarar Robert Gustafsson:
"Jag är så trött på hela den där genusdebatten. Trött så man kräks. Varför är det män som måste befrukta och kvinnan som måste ha ägg när ett barn ska bli till? Därför att det finns en tanke med det. Det finns nedärvda saker som inte bara gäller befruktning och könsroller. Tänk simultanförmåga! Bara en sån sak: Om kvinnor är bättre på något, då ifrågasätts inte det. Tänk på hur länge jorden har funnits. Så här, en meter säger vi på en skala. Då har människan funnits mindre än en centimeter. Vi har ju just börjat. Så det är kanske inte så jättekonstigt att...

...vissa saker hänger med?

Just det. Och det kan vara en så enkel sak som att kvinnor ofta inte är lika roliga. De har inte behövt använda humor för att hävda sig, humor som vapen, tuppfäktning, fåfänga... Sådana saker. Män har tränat och tävlat längre. Därför är män fortfarande ofta roligare. Tyvärr. Men det händer grejer. Mia och Klara till exempel är ju både bra och fantastiskt roliga."

Låt mig...andas. För detta är så vidriga och genomsexistiska åsikter som kära Rob för fram att jag knappt tror mina jävla ögon. Det finns så många fel här, och mitt inlägg är redan trehundra meter långt. Men för det första: ROBERT, ingen bryr sig om du är trött på genusdebatten. Det finns miljoner människor som blir förtryckta, våldtagna, trakasserade och som inte får samma möjligheter som du och dina killinghomies får beroende på kön, etnicitet, social klass etc. Detta är ingenting du kan "vara så trött att man kräks" (notera grammatiken) på eftersom du i allra högsta grad bidrar med din vit-medelålders-mans-del, som är enormt omfattande då du dessutom är känd. Sen Robert, menar du att simultanförmåga är något vi föds med? Var har du läst det? I Jagärentjockman_medförmyckettid_somvillslåminkvinna's avhandling från 1872? Och hör här: om "kvinnor" generellt sett är bättre än "män" inom något område värderas det inte lika högt och uppmärksammas inte. Om en kvinna är bra på något som traditionellt sett varit en manssyssla blir hon nedtryckt och ifrågasatt på ett sätt du nog aldrig kommer få känna på. AND THE FINAL TOUCH: "EN SÅ ENKEL SAK ATT KVINNOR OFTA INTE ÄR LIKA ROLIGA" ...Robert. Vännen. Har du hört talas om patriarkatet? Läs lite om det vettja! Då kanske du förstår att det inte är så enkelt att kvinnor inte är lika roliga för att de inte har "tuppfäktats" utan för att denna värld styrts av män i drygt tvåtusen år och de med vagina har blivit förtryckta och aldrig givits chansen att synas. De har inte varit tråkigare än de med kuk, de har bara inte fått synas. Är du men mig här Robby? Och sen Mia och Klara, de är fantastiska, det är en skam att du tar med dem i ett så i övrigt vidrigt citat. De är inte roliga för att de är kvinnor, de är roliga för att de är fantastiska människor, medan du Robert i mångt och mycket är rolig för att du är man.

Nu slutar jag. Robert, om du läser det här (...läser du Kvinnobloggar? eller är de för Kvinnliga?) så vill jag bara säga till dig: skärp dig. Läs något som inte är skrivet av en sexist och återkom till mig med samlade reflektioner. Till er andra: har ni läst så här långt är jag imponerad. Det var värt det eller hur? Klimax var fantastiskt...shit. Men nu drar jag, jag ringer.

The Room

Mitt förra inlägg fick noll kommentarer, vilket givetvis är en skymf mot både mig personligen och mot företaget rigshospitalet.blogspot.com. Våga inte bete er så här respektlöst mot mig! Påföljderna kommer nämligen att bli katastrofala.
I min källare har jag byggt ett rum, som i folkmun benämns som "The Room." Det är ett litet rum, endast 25 kvadratmeter och lågt till tak, men där inne ryms allt jag behöver. Fyra blåtapetserade väggar med stjärnbård, ett sterilt kakelgolv och tre glödlampor utgör grundstommen i mitt sparsmakade gryt. Ett bord i rostfritt stål samt trettiotalet glasbehållare står i mitten av rummet, och längs väggarna har jag placerat diverse burar där jag förvarar mina försöksobjekt. Sedan 1997, när jag var sex år gammal, har jag försökt skapa ett virus så kraftfullt att det ska kunna utrota mänskligheten inom 24 timmar. Genom att blanda fosfolipidhormon med rhabdovirus har jag lyckats skapa ett virus som kan ta död på alla människor födda mellan 1932 och 1933 (och som sedan innan lider av cancer, hiv eller polio.) Idag när jag insåg att mitt fantastiska, innehållsrika inlägg "At the gates of Torso", fått NOLL kommentarer, fick jag ved på min brasa av förtret och gick ner till The Room för att tillsätta den slutliga ingrediensen i min formel. Det kunde jag inte göra, eftersom jag inte vet vilken den sista ingrediensen är. Jag har dock en föraning om att den sista ingrediensen har någon koppling till djur...kanske sälfett...Sälinfluensan...kan bli virusets namn. När ni sedan smittats och ligger och svettas i feberns dödliga töcken kommer ni krypa tillbaka till rigshospitalet och be, BE om nåd. Då kommer jag hålla fram botemedlet (späck), och fråga: varför kommenterade du inte mitt inlägg "At the gates of Torso?". De med giltiga svar som "min farfar låg på dödsbädden" eller "jag hade vinterkräksjuka" eller "mitt internet fungerade inte", får botemedlet medan ni andra...inte får det.

NU FIRAR VI!

IDAG! IDAG! IDAG! Ska vi fira, för rigshospitalets hundrade inlägg skrivs just i denna stund!! VILKEN MAGISK DAG, VA?! I kväll firar alla RIGSHOSPITALETONEHUNDRED genom att dricka tetrapacksvin och ta alvedon! Inte en nykter RH-läsare så långt ögat kan nå (JA! NI LÄSTE RÄTT: FRÅN OCH MED I DAG HAR RIGSHOSPITALET EN EGEN FÖRKORTNING!) Det kommer bli mäktigt! Tänk att vi skulle få dela något sånt här! Jag och...ni...Justdet! IDAG måste ni kommentera! JA, NI LÄSTE RÄTT, NI MÅSTE SKRIVA EN KOMMENTAR! Gör det bara, för jag vettefään vilka som nosar på denna gudomliga parfym som kallas rigshospitalet!
Om du känner dig nervös över att skriva till självaste författaren till denna oas av briljans, kopiera bara det här: Hej. Jag är en person som läster din intelligenta blogg och är beroende! Dina ord är som en rofylld visa framförd av Ernst Kirchsteiger, de dämpar min ångest och får mig att gå framåt även i de mörkaste stunderna. Det rigshospitalet betyder för mig går inte att beskriva i ord, tack för att du finns! Ett leende på läpparna varje dag - tack vare Rigshospitalet.blogspot.com.

Get crazy nu ungdomar!


Firar RH's hundrade inlägg från graven/Danmark!


Firar RH's hundrade inlägg med hjälp av festiv hatt!

Firar RH's hundrade inlägg genom att fånga en kanin!

Om äpplen

Jag sköljer inte alltid mina äpplen. Nej, jag gör inte det. Ibland bara andas jag på äpplet och gnuggar lite med tröjärmen och tänker "det är väl inte så farligt med lite skit". Sen äter jag äpplet. "Vad härligt gott och fresh" kanske jag tänker när jag äter äpplet.

På detta vis har jag förhållit mig till äpplen. Fram till igår.

Jag var på COOP och veckohandlade (vuxenpoäng! jag är nu uppe i 339 av samtliga 340!) Jag skulle köpa äpplen, jag stod och stirrade med psykotisk blick på äpplena för att se om jag med ögats kraft kunde avgöra om de smakade mjöl eller freshness. Vid min sida ställde sig en tant. Hon stirrade, precis som jag, på äpplena en stund. Vi stod där i symbios. Plötsligt tog tanten hela äpple-checkar-grejen ett steg längre. Hon började, med sina små rynkiga händer, klämma på alla äpplen som hon kom åt. Ivrigt! Ivrigt klämde hon. Jag blev nervös, är detta ett socialt accepterat beteende? Tänkte jag. Jag började plocka ner de oskändade äpplena i min påse när tanten plötsligt tog ännu ett steg i underlig riktning. Hon grabbade tag i ett äpple i taget, och luktade på det. Ordentligt. Ordentligt luktade hon. SCHNUUU, lät det när hon luktade på äpple efter äpple. Jag gick med ett nervöst leende mot apelsinerna.

Idag sköljer jag mina äpplen.

Da Buzz

Jag har tittat på så mycket South Park att jag nu tror att jag tittar på en konstig serie när jag lever mitt vanliga liv. Jag har också känt ett slags underligt behov av att skriva med versaler. JAG VILL SKRIVA SÅHÄR!! Kanske är jag desperat inombords, desperat efter uppmärksamhet. Jag tassar omkring med mina...motsasten till versaler...och önskar att jag fick vara en frodig kvinna i förkläde som brusar upp och skriker samt gråter offentligt. MEN NÄÄÄÄ!!!! I'll keep on working my...opposites to versaler. Vad är det för ord jag inte kommer på? Vad i helvete?

Nu: en sak jag minns från min barndom.
Jag HATADE, och då menar jag fullkomligen HATADE, "Da Buzz". Ett slags band som var med på alla "Absolute Music 33"-cd's. Jag köpte alla dessa absolutemusic-cd's och det var alltid med någon låt av Da Buzz. Varje gång deras låtar kom igång bytte jag och svor barnsvordomar (alltså något mesigt typ: fytusicken!) Men jag verkligen hatade dom. Idag förstår jag förstås det, men samtidigt: en tolvåring som diggar idol-daniel (ni vet från Umeå? Första vinnaren? Jag har kort på honom från en signering i kungspassagen!) borde väl inte förkasta Da Buzz så rått? Jag lyssnade för fan på sclub7! Och...westlife! Och ändå tyckte jag att Da Buzz var det värsta som hänt musikvärlden, någonsin. Coolt med ställningstagande kan en tycka, men också väldigt konstigt. Jag önskar att jag fick intervjua den tolvåriga Moa som önskade death upon Da Buzz. Jag skulle säkert säga typ "nämen dom är så himla dåliga! usch". Sen inget mer. En jävla bedragare var jag. Da Buzz, om ni läser detta: jag ogillar er fortfarande, men idag har jag argument för min sak.

*Älskade*

HATADE!!!!

Dagens outflykt

Jag återvänder med mitt bakishuvud till datorn och tänkte skriva ner observationer som gjordes under dagens enda aktivitet - veckohandeln.

Veckohandeln
Jag handlar (kul kuriosa är att jag endast har på mig tights och lila jacka och i fejjan rödsprängda tröttögon och sur mun). Jag ser en liten, liten man. Han går lite stappligt och har vitt hår. När jag ska betala ställer jag mig bakom honom och ser vad han handlat:
1. En banan
2. En jätteliten påse chips
3. En miniliten chokladkaka (alltså den allra, allra minsta)
4. En liten tub räkost
Jag tänker att han är fantastisk.
Jag går ut. Jag ser två människor som ser exakt likadana ut. De har helsvarta träningsdressar i något slags prasselmaterial, de har små svarta solglasögon och röda mössor. Jag tänker att det är ett spex. De verkar seriösa. Jag tänker att de är fantastiska.

När jag går hem ser jag också ett barn i vagn som håller i en gul plasttallrik, och i den ligger barnets snacksz: korv. Små bitar korv. Bara. Är inte det konstigt? Eller är det bara för att jag är vegetarian som jag tycker det? Men kom igen! Ge ditt barn en banan eller en liten tub räkost. Inte korv. Inte korv sådär i små bitar i en gul plasttallrik på stan. Nä.

Fullmåne (?)

Idag har jag varit väldigt vemodig/känslig/skör. Jag kände mig fruktansvärt sorgsen när jag såg en häst på löpband i skolan (jag går på en skola i "lantligt miljö"). Jag höll ett sorgset och desperat tal om hur hästar inte vill vara med i trav och träna på löpband utan springa med manen fladdrandes på en äng med sin hästfamilj (obs: uttalande ej underbyggt av fakta). Vidare ville jag också gråta när jag läste boken "äga rum". Varför? Jag vet inte. Min sorgsna peak uppnåddes när jag gick hem från bussen, och på marken låg/satt en duva. En duva. Ensam. Till synes handikappad. Ensam. I Världen. En DUVA. En gång fredens symbol men idag en symbol för skabb och snusk (obs: detta är ej underbyggt av fakta). Duvan hade nog skadat sig, för den försökte ta sig upp. Tusen miljarder människor gick runt om den och alla tittade besvärat ner på duvan som bara låg där och dog mer och mer för varje minut. Jag stannade (sant), jag ville vara med duvan när den dog. Men det var så mycket folk och jag ville inte gråta å duvans vägnar in public. Men det var bara jag som stannade vid duvan. Sen gick jag hem och var ledsen. Nu är jag ledsen. Allt är så himla sorgligt och ingenting är roligt egentligen. Förutom en sak:

Fan alltså jag är som Henrik Schyffert, när ska jag bli seriös? Svar: kanske när jag fyller fyrtio.

Sponsrat inlägg

Jag har gjort en lista över årets sämsta reklamer.

Lista över årets sämsta reklamer
1. En "snubbe" vaknar hemma hos en "brud". Brud: i'm gonna take a shower, make yourself at home. Snubbe: yeah. Snubben tänker att det är rimligt att göra sig hemmastadd genom att dricka lite cocacola zero till frukost. Det knackar på dörren, och genom det lilla kikhålet kan vi se en uppenbart förbannad man - BRUDENS PAPPA! Han är av någon anledning oerhört arg. Snubben blir oerhört rädd och hetsdricker cocacola zero. Som i ett våldsamt och maskulint trollslag kommer helikoptrar och en maskerad styrka och börjar helt otippat städa i lägenheten (med hjälp av maskiner givetvis). Brudens lilla hund som skäller i ren desperation får en munkavle påskjuten av en maskerad individ. Bruden kommer ut och ser pilsk ut när åsynen av en maskerad styrka, en liten misshandlad hund och ett sliskigt one night stand möter henne. Snubben får hänga på den maskerade styrkan ut genom fönstret. Bruden stannar hemma och hon hinner inte ens bli mördad av sin psykopatpappa förrän hennes hus sprängs. Här är reklamen slut. Jag stirrar på skärmen och undrar varför det är så jävla hett med djur- och kvinnomisshandel/mord.
2. En tjej sitter på en bänk med sin dator. Musik spelas. Bakom henne står en till synes normal häst - men hästen börjar humma på det äckligaste sättet en häst kan humma. Hästen: mbrulllmmmbuuurrr. Tjej: HIHI.
Denna reklam lämnar mig med en abstrakt känsla, kan det vara avsky? Oro? Ångest? Allt jag vet är att detta är en väldigt dålig reklam.
3. Tre män i toppluvor i ett halvkul mötesrum (säkert i någon idrottshall) har ett möte. De sjunger "if you're not in, you can't win". Alla känns igen från olika program på tv, men ingen vet varför de gör den här reklamen. Vad gör de reklam för? Och igen: varför?

Traumatiserad

Nu, när ytterligare cirka trettio minuter har gått av filmen mår jag psykiskt dåligt och har blivit diagnostiserad med bipolär sjukdom typ två. Under dessa trettio minuter har de nämligen hunnits med en hel del i "dramat": prostitution, självmordsförsök, gråt vid middagsbord, tyst hat, förödmjukelse, barnmisshandel, fruktansvärt mycket skrik och ett snabbt våldtäktsförsök. Nu får det vara slut på denna plåga, jag tror att jag plockar fram ritblocket och sätter på Penguin Café Orchestra. Jag ska också gå i terapi och försöka bearbeta de sista fyrtio minuterna av mitt liv, jag känner mig smutsig.








Min känsla förkroppsligad. Bilden är tagen just efter att jag läst att filmen "sex, hopp och kärlek" vunnit en guldbagge och fått omdömet "det är fan imponerande" av Fredrik Virtanen.

En får väl skylla sig själv

Om en nu flyttar själv till en ny stad kanske en får acceptera att en lördagskväll helt sonika utspelar sig framför "sex, hopp och kärlek", alltså det svensk-norska drama med beskrivningen: "Birgit lever ett vanligt liv med sin vänliga man Lennart och deras mindre vänliga tonårsdotter Marie. När Birgits ungdomskärlek, den populäre programledaren Bertil plötsligt återvänder efter 19 år, förändras livet i ett slag. Adjö till det trygga livet! Välkommen till Birgits väckta längtan efter lust, Maries vilda hopp om att bli sedd och Lennarts envisa kamp för kärleken."

Mina första intryck: Lennart Jähkel spelar en seriös man och har efter endast två minuter av filmen hunnit ligga med Ing-Marie Carlsson (tillika "frugan") och ätit viagra. Tonårsdottern har visat brösten i vad som ska föreställa vara en berusad utekväll med två vänner - de dansar och sjunger i regnet utan för en tv-butik samt visar sina bröst, och tonårsdottern har tatuerat in "danne" på bröstet, stämningen blir hotfull. "Äre inte slut mellan dej å danne?!" "nää...asså..." Sen är konversationen slut och jag förutsätter att alla tjejer går hem och skär sig i handlederna.

En kan tänka att jag borde göra något vettigare än att bevittna två timmar till av dylika händelser och repliker som " VaD ÄckliG dU Är" (versalerna är synonyma med betoning) Men...nää. Krister Henriksson spelar ju faktiskt den pilske, men sorgsamme ungkarl som väcker Birgits lust! Får ej missas!

Festen är där jag är

Äre stekar'n? Jag negligera't.

Denna helg har varit kul. Fredagen erbjöd fest på konsthögskolan samt ett för stort alkoholinnetag och oundvikligen också suddiga minnen och en föraning om osammanhängande uttalande om könsmaktsordningen och patriakatet. Lördagen innehöll intensiv insomnia och dagenefterangst gällande eventuell social inkompetens. Dock innehäll lördagen också middag med govänner och improteater, vilket uppvägde tidigare nämnda negativa resultat av konsthögskolesvirerier. När jag och Sigrid traskade hem från teatern genom brunstiga Kulturnatta konstaterade vi att denna "högtid" helt har spårat ur. De lite yngre människorna i umeyo schtad åker raggarbil och dricker öl samt skriker: ÖÖÖAAAAHHH YEEAAAHHÖOEEEE FFFS, medan de medelålders invånarna spatserar omkring och säger: konst, ska di hä va konst, hjo kanske?. Medborgare i yngre tonåren kedjeröker och ljuset från scenerna reflekteras i deras infekterade piercing's, och underkategorin: de alternativa (undertecknad tillhör denna ocharmerande grupp) kryper fram ur sina vrår och muttar: skabbfan, usch! BLÄÄ!
Efter min och sig's promenad tog jag bussen till mina föräldrars, för tillfället tomma hem, för att få ta del av deras kylskåp och pianot. På bussen fick jag sitta ner. På bussen fick en femtioårig, slightly förståndshandikappad man sitta bredvid mig. Vi hade ett jättekul samtal som jag härmed återger:
Man: Vaaaeee heeoter...du?
Mo: Moa!
Man: Aha...
En kvart gick
Man: Vaaaaee haaa du gjooort i kväääl?
Mo: Jag har varit på teater!
Man: Ha du spelat teateer?
Mo: Nä! Jag har tittat på teater! Jag är för feg för att spela!
Man: Hjooo...
Mo: Har du gjort något roligt då?
Man: Nää...
Mo: Hängt på stan? (HEHEEEE OKEJ GUMMAN REALLY COOL)
Man: Vaaareeeitt...på kultur...natta
Mo: Vad kul! (Hetsig röst)
Man: Nää...
Mo: Nej faktiskt inte. (?)
Tio minuter gick.
Man: Vaaa bor du?
Mo: På Haga! Men nu ska jag till min pojkvän! (= ABSURD LÖGN! JAG GÖR INTE SÅNT! MEN STÄMNNINGN VAR PÅ TOK FÖR EROTISK OCH JAG... JAG VAR TVUNGEN)
Man: Jasååå...
Fem minuter gick.
Man: Skaaaa han skjutsa hem dig seeen...
Mo: Va? (hade glömt bort min "improlögn" och förståd nathe'n.)
Man: Din pooojk...väään...(ler lurigt)
Mo: Nä jag tar nog bussen...
Man: Maaan...kan promenera...
Mo: Ja! Precis.
Fem minuter gick.
Mo: När ska du av?
Man: Nu...nästa...om tre..två stationer.
Två minuter gick.
Mo: Här ska du av minsann!
Man: Jaag...pratade med två tjejer...från flemmingsberg...
Mo: ?
Paus
Mo: Ojoj! Se till att du hinner av!
Man: Hjåå...Hejdå!!
Mo: Hejhej!

Så! Nu är det memorerat, det var kul. Nu ska jag skriva en intervju till mig själv.
God natt.