Om äpplen

Jag sköljer inte alltid mina äpplen. Nej, jag gör inte det. Ibland bara andas jag på äpplet och gnuggar lite med tröjärmen och tänker "det är väl inte så farligt med lite skit". Sen äter jag äpplet. "Vad härligt gott och fresh" kanske jag tänker när jag äter äpplet.

På detta vis har jag förhållit mig till äpplen. Fram till igår.

Jag var på COOP och veckohandlade (vuxenpoäng! jag är nu uppe i 339 av samtliga 340!) Jag skulle köpa äpplen, jag stod och stirrade med psykotisk blick på äpplena för att se om jag med ögats kraft kunde avgöra om de smakade mjöl eller freshness. Vid min sida ställde sig en tant. Hon stirrade, precis som jag, på äpplena en stund. Vi stod där i symbios. Plötsligt tog tanten hela äpple-checkar-grejen ett steg längre. Hon började, med sina små rynkiga händer, klämma på alla äpplen som hon kom åt. Ivrigt! Ivrigt klämde hon. Jag blev nervös, är detta ett socialt accepterat beteende? Tänkte jag. Jag började plocka ner de oskändade äpplena i min påse när tanten plötsligt tog ännu ett steg i underlig riktning. Hon grabbade tag i ett äpple i taget, och luktade på det. Ordentligt. Ordentligt luktade hon. SCHNUUU, lät det när hon luktade på äpple efter äpple. Jag gick med ett nervöst leende mot apelsinerna.

Idag sköljer jag mina äpplen.