Sagan om den sämsta utflykten

Idag vaknade jag vid tio. När jag ätit frukost bestämde jag mig för att göra en utflykt. Solen såg ut att skina och jag kände mig exalterad, äntligen är det vår! Skrek jag.

Det som följde efter att jag gått ut genom dörren var den sämsta utflykten i världshistorien*.

Jag cyklade till ett café för att köpa kaffe för mina nyfunna tior. Jag köpte kaffe och tänkte ta med mig det ut till havet. Jag cyklade. Långt. Ja, det var långt till havet denna gång, och kallt. Jättekallt. När jag kom fram ställde jag min cykel vid gångbanan och började spatsera ut mot havet. Kaffet hade jag haft i min cykelkorg, och det hade spillts ut över mig väska. Helvetetsfan, tänkte jag, men blickade ändå ut mot havet med glimten i ögat. Min plan var att jag skulle sätta mig någonstans, dricka kaffe och titta poetiskt ut mot havet. Tyvärr fanns det inga bänkar någonstans, och marken var täckt med snö. Efter tio minuters strosande över vidderna fann jag en smutsig parkbänk där jag slog mig ner. När jag satt mig insåg jag att solen inte längre lyste, och att mitt kaffe hunnit bli ljummet. Jag försökte hålla upp en fasad och log falskt medan jag sippade på det snuskiga kaffet. Jag frös. Jag blev sur. Jag gick tillbaka till min cykel. Jag blev arg. Alla människor var i vägen, akta er, era as! Tänkte jag medan jag cyklade. Jag såg en äcklig kråka med långa, svarta, flottiga fjädrar. Jag blev ännu argare. Min cykel började krångla, den rosslade och var svår att trampa på. Det blåste isvind i mitt ansikte. Så såg jag något som gjorde mig fruktansvärt arg. En kille med en liten råtta i koppel. En liten råttchihuahua. I militärväst. Jag kände mig så kränkt att jag knappt kunde fortsätta.
Tillslut tog jag mig hem, jag frös och hade fått ont i huvudet. När jag senare utvärderade min utflykt gav jag den 0.5 tummar upp, av samtliga 200.

*källa saknas