Jag kan gå och lägga mig klockan nio, sova tio timmar och få trötthetspanik när klockan ringer klockan sju. Ja, det kan vara så att jag kanske har en sjukdom. Ja, det kan vara så att jag är tonåring. Ja, det kan också vara så att jag har dålig självdisciplin och råkar gilla att sova bort de värdelösa timmarna innan tio. Nu går jag i skolan (refererar till tidigare inlägg där jag beskrivit min sorg över detta) och måste följaktligen gå upp klockan 06.30. Varje morgon klockan 06.31 vill jag ingenting hellre än att sova. Många gånger går mina tankar "jag kan sälja allt jag har för att få sova" "jag skulle kunna döda någon för att få sova längre" samt "jag blir hellre skjuten än går upp". Givetvis är inte detta sant, och ifall någon av er skulle få för er att erbjuda mig något av dessa alternativ mellan klockslagen 06.30 och 07.53 ber jag er att inte tro på min respons.
Nu ska jag sova. Men jag känner redan rädsla inför det depressiva stadie som jag kommer att inträda om cirka tio timmar.
Adjöss
Family breakfast - ingenting för mig?
4 kommentarer:
I FEEL UR PAIN.
Men ingenting är då så upplyftande som drömmen om den stereotypa kärnfamiljen.
Okristligt
Fille: I ARE ZAD KITTEH!
Margo: Sant. Det är drömmen om Kärnfamiljen som driver mig framåt i de mörkaste stunderna. Alltså mogonstunderna.
Anna: Ja, Kristus kan aldrig ha tyckt att folk ska upp innan tio.
Skicka en kommentar