Liket lever! -skända det

Jag läste just gamla inlägg här och är på det här humöret: aåeh naw livet de e så special and weird omg who am i and what do i want etc etc etc. Jag sitter på ett café i gubbängen och dricker kaffe. Jag är den enda på cafét. Jag vet inte var jag vill bo. Stockholm är bara min tredje stad och jag hoppas att jag får bo i fler innan jag dör. Samtidigt vill jag bara bestämma mig och bo någonstans i flera år och hinna stabilisera mig. Det kommer inte gå på ett tag, jag har en gerbil i magen och den här låten på repeat i huvudet:


Så jag måste nog fortsätta flacka, jag är ju ändå bara en sapiens sapiens, ingenting är egentligen så himla viktigt.

ÅÅÅNEJ. Det här känner jag igen, det här humöret. När jag bara helt random skriver på min gamla blogg och sitter och känner sådär, som om allt är så himla fint och orört och som om det måste förpackas, den här stunden. ÅÅÅNEJ, ska jag säga varför det inte är bra? -ja. För livet kräver en viss koncentration, jag måste plugga och göra saker som jag måste göra för att få pengar. Då måste jag fokusera. Men min hjärna är så svårhanterlig, jag lärde mig att vara rabiat för tidigt. Därför borde jag nu sluta tänka på stenhus och höstlöv och jag måste sluta romantisera och jag måste sluta sluta måste sluta!

Den här bilden ritade jag för två år sedan, den tycker jag är fin. Jag har lagt upp den förut men lägger upp den igen. Den heter radiationnose och uppstod ur ett misslyckande.

Hejdå intrawebben för nu