Da Buzz

Jag har tittat på så mycket South Park att jag nu tror att jag tittar på en konstig serie när jag lever mitt vanliga liv. Jag har också känt ett slags underligt behov av att skriva med versaler. JAG VILL SKRIVA SÅHÄR!! Kanske är jag desperat inombords, desperat efter uppmärksamhet. Jag tassar omkring med mina...motsasten till versaler...och önskar att jag fick vara en frodig kvinna i förkläde som brusar upp och skriker samt gråter offentligt. MEN NÄÄÄÄ!!!! I'll keep on working my...opposites to versaler. Vad är det för ord jag inte kommer på? Vad i helvete?

Nu: en sak jag minns från min barndom.
Jag HATADE, och då menar jag fullkomligen HATADE, "Da Buzz". Ett slags band som var med på alla "Absolute Music 33"-cd's. Jag köpte alla dessa absolutemusic-cd's och det var alltid med någon låt av Da Buzz. Varje gång deras låtar kom igång bytte jag och svor barnsvordomar (alltså något mesigt typ: fytusicken!) Men jag verkligen hatade dom. Idag förstår jag förstås det, men samtidigt: en tolvåring som diggar idol-daniel (ni vet från Umeå? Första vinnaren? Jag har kort på honom från en signering i kungspassagen!) borde väl inte förkasta Da Buzz så rått? Jag lyssnade för fan på sclub7! Och...westlife! Och ändå tyckte jag att Da Buzz var det värsta som hänt musikvärlden, någonsin. Coolt med ställningstagande kan en tycka, men också väldigt konstigt. Jag önskar att jag fick intervjua den tolvåriga Moa som önskade death upon Da Buzz. Jag skulle säkert säga typ "nämen dom är så himla dåliga! usch". Sen inget mer. En jävla bedragare var jag. Da Buzz, om ni läser detta: jag ogillar er fortfarande, men idag har jag argument för min sak.

*Älskade*

HATADE!!!!