Fullmåne (?)

Idag har jag varit väldigt vemodig/känslig/skör. Jag kände mig fruktansvärt sorgsen när jag såg en häst på löpband i skolan (jag går på en skola i "lantligt miljö"). Jag höll ett sorgset och desperat tal om hur hästar inte vill vara med i trav och träna på löpband utan springa med manen fladdrandes på en äng med sin hästfamilj (obs: uttalande ej underbyggt av fakta). Vidare ville jag också gråta när jag läste boken "äga rum". Varför? Jag vet inte. Min sorgsna peak uppnåddes när jag gick hem från bussen, och på marken låg/satt en duva. En duva. Ensam. Till synes handikappad. Ensam. I Världen. En DUVA. En gång fredens symbol men idag en symbol för skabb och snusk (obs: detta är ej underbyggt av fakta). Duvan hade nog skadat sig, för den försökte ta sig upp. Tusen miljarder människor gick runt om den och alla tittade besvärat ner på duvan som bara låg där och dog mer och mer för varje minut. Jag stannade (sant), jag ville vara med duvan när den dog. Men det var så mycket folk och jag ville inte gråta å duvans vägnar in public. Men det var bara jag som stannade vid duvan. Sen gick jag hem och var ledsen. Nu är jag ledsen. Allt är så himla sorgligt och ingenting är roligt egentligen. Förutom en sak:

Fan alltså jag är som Henrik Schyffert, när ska jag bli seriös? Svar: kanske när jag fyller fyrtio.