Rigshospitalet presenterar: Dagens könsord i Amelietappning

Felet med Verkligheten!

Många menar att en ska leva i Verkligheten. Att en inte ska fly undan vardagen, inte drömma om saker som ändå inte kommer att ske. Då har jag bara en fråga: är det verkligen rimligt att leva i Verkligheten, när fördelarna är så stora i fantasin? Jag återkommer med svar när jag fyller trettio.
Ej verklighet:

Verklighet:

--bloggin'--

Jag är lika bra på att blogga som det här kollaget är bra på att vara ett kollage. Kan ni gissa vilka kändisar som gömmer sig bakom diset??????????????????????

Jag har varit dålig på att skriva på RH. Jag bryr mig personligen inte så mycket, och det gör nog inte ni heller. Men i alla fall, nu är jag sugen på att skriva på bloggen, därför gör jag det. Snart kommer ett inlägg om Verkligheten. Alltså den jag lever i, eftersom jag tillhör Verklighetens folk.

Väl mött,
Mao

Sagan om den sämsta bussresan

Igår var det lördag, jag skulle bege mig till Felicia. Det regnade. Det var också mörkt. Jag var på väg mot vad som skulle komma att bli den sämsta bussresan, men det visste jag inte när jag lämnade mitt hem.

Jag skulle ha sett tecknen!

Redan vid porten var något fel - låsmekanismen var bortskruvad. I panik ringde jag Matilda och beskrev situationen. "Jag är inlåst" sa jag. Tänkte jag. På min innergård. Mest troligt tillsammans med en psykotisk mördare. "Du kan gå ut genom den högra porten" sa Matilda. Jag gick ut.
När jag skulle korsa vägen höll jag på att bli överkörd. Jag ville räcka långfingret i hatisk gest, men gjorde det inte eftersom jag är en mes (samt lever på 2000-talet) Jag kom fram till busshållplatsen, sju minuter till avgång. Jag antog min mest bistra uppsyn och satte på musik. En bit bort såg jag en grupp män. En grupp män, alla klädda i cowboyhattar och scarfs. De firade någon slags mansmöhippa, de sjöng. Jag stirrade på dom med dödens blick. "KISSEPAUS, KISSEPAUS, KISSEPAUS" sjöng cowboymännen. Jag knep ihop min mun till ett surt streck. Männen dansade. Bussen var tio minuter sen. "KISSEPAUS KISSEPAUS, KISSEPAUS" sjöng männen med jämna mellanrum. De var många, kanske femton stycken, i bussen tog de upp all plats och jag och mina gelikar fick tränga oss i gången. Jag var oerhört sur. Varje gång bussen stannade skrek männen "KISSEPAUS, KISSEPAUS, KISSEPAUS" och varje gång bussen startade skrek de "YIIIIHAAAA".
Jag trodde att jag för första gången i mitt liv skulle få ett offentligt utbrott, jag såg framför mig hur mitt ansikte rödtonades och hur mina händer började skaka. Jag såg för mitt inre hur jag vände mig mot mansgruppen och skrek "KÄFTEN! KÄFTEN! KÄFTEN! HÅLL KÄFTEN!!" jag tänkte mig att männen tystnade och sa "ursäkta". Det hände inte. Med rosiga kinder och krampaktigt knutna nävar lämnade jag bussen och gav en blick av medlidande till en rädd individ som satt bredvid en av de fullaste YIHAAAA-skrikande männen.
Bussresan fick 2 av samtliga 200 poäng, och benämns idag som en av de sämsta bussresorna i historien*.

*Källa saknas

Om du vill se mig skämta

Eftersom jag aldrig drar skämt i vanliga fall brukar jag göra det på en scen. Igår skojsade jag på Dockan här i Malmö och det var väldigt roligt.
Så, i kväll skämtar jag i Lund på Prickprick. Den 17/3 sjemtar jag i Helsingborg på The Tivoli. Sen så kör jag på Oslipats exprimentkväll den 27/3, Oslipat privat (obs: endast namn, alla får komma) den 7/4, Big Ben (sthlm) den 9/5, och på På Besök den 12/5. Med reservation för ändringar! *skämt* (eller...alltså sant, men kul formulering = skämt!)

Så här kul kan jag vara till exempel

Misslyckande: medstopreklamen

Nu lever jag i ett land där apoteket privatiserats. Denna privatisering får förstås konsekvenser. Alltså i form av en medstopreklam.
Låt mig återge den:
Apoteksman: Oj, det var en förkyld liten flicka
Barn: Men lol min könsidentitet är inte relevant.
Apoteksman: (sätter sig ner och börjar göra en sketch med en medicinförpackning) "Herr nezeril", sjunger han.
Barn: men för helvete...(går iväg)
Suzanne Reuter: Vad kul att apoteket nu är privatiserat! Jag skulle vilja ha alvedon.
Apoteksman: Javisst!
Suzanne Reuter: Och en sån där Herr Nezeril också.
Apoteksman: Oki
Suzanne Reuter går utan att betala.

Jag känner ett visst förakt inför denna reklam, och jag undrar: varför betalar inte Suzanne? Behöver en inte göra det på medstop? Får vi nu medicin gratis? Jag undrar också: vem skrev skämtet? Var det ens ett skämt? Varför tar inte Medstop skämt på allvar, utan skämmer ut sig med "herr nezeril"-skämt?

Trots den bristfälliga informationen från Medstops sida får de bra recensioner i bland annat "Dagens Apotek"
http://www.dagensmedicin.se/dagensapotek/redaktoren/2010/01/08/medstop-favorit-i-race-til/index.xml

Klart apotekslut! ha-ha-ha!

ABSOLUT

JAG HAR BILJETTER TILL FLIGHT OF THE CONCHORDS

Vår och kränkning

Nu är det vår i Malmö. I månader har jag betett mig som en patetisk och desperat individ, varje solglimt har fått mig att skrika gällt, och varje tecken på vår har resulterat i min direkta exaltation. Jag har vandrat runt i staden med ljummet kaffe i pappersmuggar, jag har suttit på isiga bänkar, jag har fått suspekta blickar riktade åt mitt håll, jag har torkat bort snö från mina glasögon, jag har stirrat psykotiskt mot himlen i hopp om en annan färg än grå, jag har gjort misslyckade utflykter i snöstorm, JAG HAR FÖRNEDRAT MIG FÖR DIG VÅREN! Men nu är det slut med det. Nu blir det samarbete.
Jag är, som rubriken antyder, kränkt. Min blogg har vänt sig mot mig och mezzar upp kommentarerna. Kanske kan detta beteende bero på min otrohet...

...JA, NI LÄSTE RÄTT! JAG HAR ETT NYTT PROJEKT I UGNEN!

Mer om det innan apokalypsen. Först: blogspot. Jävla as. Sluta ta bort kommentarer och förstöra allt för mig. Fortsätter du såhär kommer det att få konsekvenser. Sen: till mina älskade läsare, känner er inte misshandlade om era kommentarer försvinner, det är bara bitterblogspot som inte kan hantera ---true love---
Tjeniz

00.21

Då säger jag godnatt. Ha en god natt. Gå upp till era jobb sen. Om ni har några. Rädda sen världen, för det går inte så bra för den.
Jag hoppas att mina ögon slutar klia, för om dom kliar kan jag ju inte sova.

You can call me manboy

Jag vet hur ni känner. Jag vet precis hur den stingande tomheten griper tag kring era mellangärden varje gång ni besöker rigshospitalet och inser att inget uppdaterats. Jag ber om förlåtelse, men vad ska jag säga? Vad vill ni att jag ska säga? Jag lyssnar på Amy Diamond.
Jag har varit i Stockholm, jag har gjort hummus. Jag har kollat på Oprah. Jag har sjungit låten "manboy". Nu är jag i Malmö igen, jag smider planer. Jag äter mat. Jag går ut, jag lyssnar på väldigt dålig musik. Jag måste städa. Jag skulle vilja få musiktips, för Amy Diamonds röst sticker i mina ögon och fräter sönder mina trumhinnor. Ge mig musiktips! Helst jazz. Helst något med klass. Helst ett musiktips med tillhörande Chanel no5 och en klänning i svart mink. Eller vad som helst som inte framförs av Amy Diamond eller Eric Saade.

Lite väl känd.